Idag är jag ledig från dagis, mycket skönt att få vara lite på hemmaplan och klara sig själv. Självklart krävs det mer disciplin och att man litar på sig själv att göra rätt vid måltiderna.

Har precis fått i mig frulle och näringsdryck i kistan och ska snart hoppa in i duschen för att kicka igång dagen ordentligt.
Isa och jag lunchar hos mig idag som jag skrev igår gör vi lunchen till en utmaning med pizza. Vet att vi kommer få den underbara insikten att det här var ju inte alls nå farligt.

Jag önskar att mitt hår kunde växa lite snabbare. Har börjat med nya hårtabletter nu som heter Panto3, får se om nån månad eller två om det ger resultat.
Har ni något tips på vad man kan äta eller dricka som kan göda på svallet lite? Har hört att öl ska vara rätt bra? Synd att jag avskyr det bara.

Nä nu ska jag titta till Charlie så han inte äter upp mitt USB-minne som jag ser att han leker med.

Nu är det mycket filmtips här i bloggen förlåt men kan inte låta bli att rekommendera er att se 'En Dag' , har ni läst boken (som jag gjort) så är filmen absolut sevärd.

Precis som rubriken lyder har måndagar för mig blivit som Jesus ville att ha söndagar skulle vara, en vilodag. På måndagar följer jag bara mitt program och planerar inte in några utmaningar eller ärenden.
Måndagarna för mig ska innehålla ingenting, en dag som är till för att ha tråkigt och vänta på att den ska ta slut. Det är så nyttigt med sådana dagar, jag får tid att landa i mig själv då.
Jag kan tänka igenom saker som hänt och saker som ska hända i lugn och ro, på bättre sätt kan jag nog inte starta min vecka.

Fast idag har jag gjort en rätt så stor sak som jag ska avslöja i senare inlägg när allting är klart, så ni kanske får ha en veckas tålamod eller två.

Veckan bjuder på många roliga saker.
Imorgon ska Isa och jag äta lunch hemma hos mig.. och gissa vad! Nämligen pizza!
Något som varit lika förbjudet som att råna en bank förut. Men imorgon ska vi avdramatisera det hela genom att med en lätt början dela på en fryspizza som man stoppar in i ugnen. Nästa steg får bli att dela en pizza från en pizzeria, men där är vi inte än. Som sagt tidigare 'Ta dig inte vattnet över huvudet'. Målet är såklart att beställa en egen en vackrare dag.

Torsdagen ägnar vi åt (förhoppningsvis) belöningsshopping & lyxfika.
Fredagen tillbringar jag med mina älskade syskon, käk på Buddy's och bio. 
Lördagen skålas i fest hos mig med nära och kära för att ta farväl av syster min med pojkvän.

Glad Emma med en god pizza, imorgon äter Emma pizza igen på rätt villkor, som betyder FYFAN VAD DET ÄR GÖTT!

Vill tipsa om en bra film som jag såg i fredags kväll, 'In Time' hette den med Justin Timberlake och Amanda Seyfried.
Läs om filmens handling HÄR och se trailern.

Måste säga att Justin Timberlake är riktigt som skådespelare, nästan bättre än artist.

Godmorgon alla mina kära läsare, för ni är faktiskt ett rätt stort gäng nu. Jättekul tycker jag! Hoppas att jag kan tillföra något intressant i mina inlägg som får er att vilja fortsätta läsa.

Har precis ätit klart frukost och fått in mig en "näringsdryck-mjukglass" idag med smaken Aprikos/Persika. Helt okej i smaken faktiskt. Men jag har fått mina favoriter som är Toffee, Cappuchino och Vanilj.

Igår såg vi sista Sagan om Ringen-filmen, Sagan om Konungens återkomst. Den var grymt bra såklart och dom där 200 minuterna kändes som ingenting alls. Somnade som en stock sen måste jag dock erkänna.

Vilket vackert väder det är ute idag, man kan inget annat än känna sig glad. Vi familjen ska snart plocka oss in i bilen och åka ut till Fjällnora. Lite skridskoåkning och friluftsliv, lovely. Dock blir det bara lite åkning för min del så inte parasiten börjar suga näring, viktigt viktigt.

Hoppas ni alla får en underbar dag. Imorgon eftermiddag händer en stor sak som jag ska avslöja i senare inlägg.

Hade inte tackat nej till denna skridsko.

Uppe med tuppen och åt frukost, njuter av att få äta den på hemmaplan och få läsa tidningen samtidigt. Inte stirra in i en vägg och halvlyssna på radio.

Dagen började med att jag fick ställa mig på fyrkanten och den visade uppåt och jag får belöningsshoppa :D och även Isa har varit superduktig och får shoppa hon med!

Glad som en kanin skuttade jag in i frukostrummet och smackade i mig en knäckis och en tekaka. Sen gick jag och la mig och sov, jag råkade ta dubbla insomningstabletter igår och det gav effekt på dagens förmiddag.

Isa och jag har tillbringat eftermiddagen på Flügger med mamma och hennes härliga jobbarkompisar. Vi köpte med oss de nya Ballerinacookisen som var riktigt goda! Snack, fika och spana efter målare.

Kvällen är ung här och snart ska jag & syrran bege oss iväg med pappa till ICA Maxi för att inhandla lite föda. Imorgon är det fredag och jag måste fundera ut på vad jag ska belöningsshoppa till mig. Hmm.. det blir nog kläder, jag behöver det.

Dagens kärlek.

Mmm jag gillar att måndag och tisdagarna går så fort, då är det inte långt kvar till helgen. Som rubriken lyder, redan onsdag och vilken bra dag jag haft.

Jag och Isa varierade oss imorse och valde att dricka vårat förmiddagskaffe på Värmlands istället för Norrlands. Ombyte förnöjer eller vad är det man brukar säga?
Vi har också kollat efter belöningsshopping på H&M, jättesöta klänningar som vi ännu bara sett i tidningen. Verkar som dom kan vara på gång in i butik.
Så om vågen pekar uppåt för oss båda imorgon blir det belöning på fredag :D hoppas hoppas.. Behöver lite finare kläder nu eftersom "barnkläderna" ska kastas i kasen på Sista April ;).

Efter lunch "investeringsshoppade" vi i våra hår på Life. Nu ska jag prova Panto3-tabletter för vackrare hår och starkare naglar, får se om det ger bättre resultat. Isas svall är ju fan som en hästman för hon äter dom.

Eftermiddagen har jag tillbringat tillsammans med underbara Maarit hemma hos henne.
Nu är jag hemma och vilar med en näringsdryck i kistan som känns lite obehaglig men hanterlig. Den ger mig så mycket glädje i framtiden.

Ikväll är det på tv3 programmet "Livet blir bättre" och det ska handla om snyggingen Anton Hysén som kom ut som gay i fotbollsvärlden. Modig kille, men ack vad snygg han ska vara också...

Igår tog Isa och jag ledigt från lunchen på dagis för att prova själva att laga hos mig. Kan ju inte säga annat än att vi gjorde det heeelt galant, och det smakade ju fantastiskt. Ingen måltid som liknar ett åskmoln här inte.

Jag vet att ni är många som vet, jag vet att ni är många som har en liten aning och jag vet att ni är många som undrar "vad fan är det för jävla dagis hon skriver om hela tiden".

Har länge funderat på om jag överhuvudtaget borde nämna något om allt det här i min blogg, det kanske är för privat och att jag borde hålla det för mig själv.
Men efter många om och men och efter att bollat mina tankar har jag kommit fram till att jag faktiskt är stolt över vem jag är och att jag inte skäms det minsta för den jag är.

Jag har tyvärr blivit drabbat av tillståndet Anorexi. Kalla det vad ni vill jag väljer att kalla det "tillstånd" andra vill kalla det "sjukdom". Anorexia Nervosa är i dagens läge en folkbokförd sjukdom som är en allvarlig form av ätstörning, som yttrar sig främst i självsvält och ofta även i överdriven träning.

Jag har lidit av min anorexi i över 3 år nu och är sen i mitten av november är jag sjukskriven och i dagbehandling för att få bukt med detta tillstånd för evigt. Detta är då det jag kallar för dagis.

Allt började med att jag skulle göra min vardag "lite nyttigare", börja träna mera och äta mera hälsosamt. Det gick totalt över styr. Jag tränade överdrivet mycket och åt oerhört omänskligt nyttigt. Så fort jag åt något som var i min "farliga zon" som t.ex. en vanlig middag bestående av köttfärssås och spaghetti var jag tvungen att sticka två fingrar ner i halsen och kräkas upp allt. Sedan ta på mig springskorna och springa ett bra tag.
På så sätt hade jag förlåtit mig själv för att ha ätit och på det också lindrat min ångest.

Detta upprepades dagligen, ibland flera gånger per dag speciellt om det var en ledig helg.
Som anorektiker blir man även tyvärr världens bästa lögnare för att ens omgivning inte ska märka vad man håller på med. Egentligen skäms man så otroligt mycket över sitt beteende.
En dag kom mamma på mig, hon hade misstänkt och fick sanning klar för sig när jag hade slarvat med att rengöra toaletten efter mig.

Det var första steget att ta hjälp. Jag totalvägrade och mamma tjatade på mig, hon ringde allt som hade med ätstörningsenhet att göra. Till slut gav jag med mig och efter några månader (lång väntetid) fick jag en psykolog att börja prata med om min anorexi.
Det funkade inte. Jag ville egentligen inte ha hjälp, jag ville inte lyssna på någon alls. Det enda positiva var att jag slutade med kräkningarna. Det här var i januari-april 2009.

Hösten 2009 hamnade jag i en ny behandling, i en KBT-behandling som funkade relativt bra för mig. Jag började få lite ny syn på livet men jag var fortfarande kvar i mitt träningsträsk. För att få äta måste jag träna först helt enkelt. Jag kunde flytta hemifrån eftersom jag kunde sköta mitt ätande som en normal människa. Det funkade ett bra tag faktiskt tills...

.. Våren 2011 jag köpte nya löparskor på Stadium, och mannen där som hjälpte mig lurade även på mig en stegräknare från Nike som jag kunde koppla till min Ipod. Där kunde jag ha koll på hur långt jag sprang, tiden och hur många kalorier jag brände.
Jag var fast igen. Hela tiden ville jag uppnå nya mål, vara snabbare, få bättre tid, bränna mera kalorier och springa så långt som möjligt. Japp vi pratar om över milen här.
Givetvis gav det sig på maten också, jag sprang en mil före frukost varje morgon och jag sprang ibland på kvällarna också. Matintaget minskade rejält och det var ofta jag satt där på kvällarna med bara havregrynsgröt på tallriken. Vilket för mig då var helt normalt. Jag var totalt fast i mitt tvångsbeteende igen.

Vikten dalade ner många kilon i somras och höstas just på grund av denna intensiva träning och det strängt indragna matintaget. Jag kände mig så otroligt stark och blev peppad av att se kilona kastas ifrån mig. Anorexin hade starkare och hårdare grepp om mig som aldrig förr.

En sak ska jag berätta, när man är underviktig fungerar man inte. Jag trodde att bara jag når den där låga vikten kommer allt att bli bra och jag kommer att bli lycklig.
Desto mer jag droppade i vikt desto olyckligare blev jag och ännu mera missnöjd med min kropp. Jag isolerade mig mer och mer också. Jag ville inte träffa mina vänner med rädsla för att vi skulle fika eller ha myskvällar med godsaker, vilket i min värld var lika med döden.
Jag ville inte gå ut och festa för herregud vad alkohol innehåller mycket kalorier. Ett stort NONO!
Ångsten blev större och större eftersom jag var tvungen att dra "vita lögner" för mina vänner varför jag inte kunde medverka på myskvällar, fikor eller fester.
Jag var så inne i min anorexi-bubbla som bara innehöll fokus på träning och planering av hur lite mat jag ska äta.

Droppen kom när jag på jobbet svimmade ihop i en liten hög inne i personalrummet i höstas. Hela jag låg och skakade för kroppen var så otroligt hungrig och även behövde vila.
3 dagar senare satt jag på spinningcykeln igen för att köra ett intensivpass på 60 min. Jag var ju tvungen annars skulle jag ju bli världens fetaste om jag inte tränade. Ordet fet för mig var lika med döden. Andra alternativ fanns inte för mig.
Ångesten man har i ett anorektiskt tillstånd kan jämföras med dödsångest, så stark är den.
Min syster började berätta för mig att folk i hennes omgivning frågade henne om jag verkligen mådde bra eftersom jag bara blev magrare och magrare. Det gick in och ut genom mina öron, jag trodde henne inte.

Efter att besökt en läkare med jämna mellanrum som började bli riktigt orolig över mig fixade hon att blev jag erbjuden en plats på dagvården på Ätstörningsenheten för vuxna. Ett dagsvårdsprogram som innebär att man sjukskriver sig och går in 100% för att jobba sig fri från den här sjukdomen.
Jag tackade ja, sjukskrev mig och 5 dagar senare var jag inne i behandlingen. Jag fattade ingenting för allt gick så fort.
Så då var det dags att lära sig äta som en normal människa igen. Att lära sig hur man håller en gaffel och att äta på rätta villkor. Träningen var bara att lägga ner, all fysisk aktivitet är strängt förbjudet. Jag får inte gå i en trappa om den finns en hiss i huset. Allt för att inte ge anorexin någon som helst näring.
Så jag fick lära mig att äta frukost, vila, äta lunch, vila, äta mellanmål, vila, äta middag, vila, äta kvällmål och sova. Varje dag, nöta nöta nöta.
I och med detta fick jag också släcka lägenheten och flytta hem till familjen igen.

Idag har jag varit i behandlingen i 9 veckor och har många veckor kvar. Jag har kommit otroligt långt på denna resa mot ett friskt liv.
Jag äter fullt ut nu efter matschemat som jag beskrivit ovan och funkar otroligt mycket bättre både psykiskt och fysiskt.
Jag har även accepterat att jag måste gå upp i vikt för att bli fullt frisk. Att väga normalt är det bästa för kroppen, annars kommer jag aldrig att bli helt fri från anorexin. Min kropp är inte gjord för att se ut som ett skelett, min kropp förtjänar att vara normal som alla andras.
Därför börjar jag idag med att dricka två näringsdrycker per dag som ska hjälpa mig att gå upp i vikt.
Jag kan erkänna att jag har en enorm viktfobi som jag nu utsätter mig för, så alla dagar är inte direkt tipptopp. Ångesten sköljer fortfarande över mig, men nu på ett bra sätt. Mättnaden som tidigare gett mig ond ångest ger mig nu god ångest. Jag kan bara bli av med min viktfobi om jag utsätter mig för den och får klartecken på att det inte kan döda mig.

Jag kan inte rå för att just jag blivit drabbad av anorexi, jag har tyvärr den sårbara genen som utvecklades i samband med att jag skulle bli så "nyttig".
När jag är klar med min behandling så har jag satt den här "oönskade genen" i en ask med ett lock som har världens bästa lås. Den kommer aldrig kunna härja fritt i min kropp igen. Jag vet att den här gången kommer jag att bli frisk, jag är mogen och redo för det mer än någonsin tidigare.

Jag längtar så oerhört mycket tills jag når min målvikt, den dagen kommer jag att bli fri på riktigt.
Aldrig mer ska jag göra mig själv såhär illa. Träningen för mig ska vara på rätta villkor då, den ska vara rolig och kravlös. Jag vet redan nu att jag aldrig mer kommer kunna ägna mig åt löpning, det är rent ut sagt livsfarligt för mig.
En av det underbaraste känslorna är när man erkänner för sig själv att man är sjuk och behöver hjälp.
Stenen som ligger i bröstet exploderar och man kan börjar bygga upp sitt liv igen, bit för bit, sakta men säkert.

Jag är ett levande bevis på att man inte är lycklig av att vara underviktig och att se ut som ett skelett, tro mig. Börja aldrig exprimentera med maten eller eran träning om inte en läkare eller diestist rådar er såklart. Men gör det aldrig på egen hand, det är rent ut sagt igen livsfarligt. Ät och njut, träna för att det gör er lyckliga och gör det gärna tillsammans med någon. 

Jag ska gå upp i vikt för att bli smal igen, jag vill inte vara mager längre. 

Till slut vill jag ägna några ord till min familj och mina vänner där ute som HELA tiden funnits där för mig under dessa förjävliga år.
Ni vet vilka ni är och jag vill att ni klappar er själva på axeln och säger till er "jävlar vilken bra kompis jag är" för det är precis så jag tänker om er. När jag har mina sämre dagar blir jag stark av att tänka på er. Jag kommer komma tillbaka, och den som kommer tillbaka är den riktiga Emma, ingen falsk demon som tidigare styrt mig. 
Mamma tack för att du varje dag under dessa 3 år hjälpt mig och stöttat. Jag hade kanske inte levt idag om det inte vore för din envishet <3 

Här är min sanning och jag hoppas den kan vara till nytta för att hjälpa vänner i eran omgivning som ni misstänker mår dåligt eller kanske er själva. 
Kramisar från Emma. 

Jag är tacksam för att jag fick träffa dig Isa och att för all framtid ha dig vid min sida. Min själsfrände.

Hejdå till det här skalet som gjorde mig till att vilja se ut som ett skelett. Det är ju fan inte snyggt någonstans, usch!


När jag såg den här bilden av mig själv i somras tyckte jag att jag såg riktigt tjock ut.. Idag kan jag stolt säga att jag aldrig mer vill ha den här kroppen.


Frisk, lycklig och normalviktig Emma :)


När jag ser den här friska bilden av mig själv idag vet jag precis vad det är jag strävar efter.


Jag är på väg att få tillbaka mina kurvor, tits och rooooooompa ;)

Nu är sängen på plats i min lägenhet, lääängtar tills jag flyttar hem igen och får sova i den. Blir en riktig lyxig start på allt det nya.

Vad mycket gladare man blir när det ligger snö på marken, allt känns så mer friskt och inbjudande. Är det vinter så ska det vara vinter tycker jag.
22 januari idag, snart har hela den här månaden gått. Februari är en kort månad och sen är det inte långt kvar till våren får ta sin plats =)

Ikväll ska Isa och jag gå på bio, 'Hamiltion i nationens intresse'. Ska bli riktig mys och få gömma sig i biomörkret med lite gott godis och mina kära vän.

Men nu ska jag chilla hela eftermiddagen lång först.
Förresten är jag lite besviken över P3 Guldgalan som sändes igår. Varken Veronica Maggio eller Rebecca & Fiona drog hem några pris, vilket jag hade hoppats...